Förutsättningar för ekonomisk värdering av urban grönska och förslag på forskningsagenda – en sammanställning av Anders Sandoff, Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet. Foto: Erika Wallin
8.11.2022
Trots dessa fördelar är det långt ifrån självklart att grönska erhåller det utrymme som behövs för att skapa alla dessa värden eftersom det är ett stort antal olika nyttor och användningsområden som konkurrerar om en begränsad yta. En stad ska svara upp mot många funktioner och nyttor som i många fall anses viktigare – en prioritering som delvis kan förmodas bero på att prioriterade nyttor kan kopplas till tydliga kassaflöden och en finansiell avkastning. Det blir då förekomsten av en ekonomisk intäktsmöjlighet som definierar prioritetsordningen. Nyttor från växtlighet har i de flesta fall en svag, otydlig eller indirekt ekonomisk koppling. Det blir istället något som främst ses som ett tillägg eller en konkurrent till stadens byggda och hårdgjorda miljö och som sådan bör den uppta en så liten yta och kosta så lite pengar som möjligt.
Här utgör aktörers planeringsprocesser, kalkylpraktiker och beslutskriterier några områden med påverkan på slutresultatet eftersom det är här värderingen konkretiseras genom de ekonomiska principer, metoder och argument som används. Genom bättre kunskap om var den ekonomiska värderingen görs, vem som är involverad och hur den går till i praktiken, förbättras förutsättningarna att värderingen av urban grönska ges en medveten och fullgod hantering. Trots betydelsen av denna ekonomiska praktik är området relativt outforskat (Davies, 2011). Ett förslag på struktur för fördjupad kunskapsutveckling inom området bestå av tre delar, där det första handlar om att öka kunskapen om förutsättningarna för det ekonomiska värdeskapande som växtlighet ger upphov till, det andra om hur värdeskapandet kan fastställas och påverkas, samt det tredje som fokuserar frågan om vad som är prioriterade utvecklingsområden framöver.
Det finns flera omständigheter som gör att grönska i stadsmiljö inte är en enkel sak att värdera. Även om det under lång tid gjorts ekonomiska bedömningar av grönska i städer, är dessa värderingar sporadiska, ofta gjorda i forskningssyfte och omfattar sällan eller aldrig flera dimensioner av värdeskapandet. De värderingar som ändå finns är dessvärre av begränsat värde då de är starkt kontextuellt präglade, vilket i sin tur innebär att generaliserbarheten är låg eller i många fall obefintlig. Ekonomiska bedömningar är också en praktik i vardande och sällan kopplade till institutionellt strukturkapital i form av planeringsprocesser, beslutskriterier och kalkylpraktiker. Kunskap och erfarenheterna av en ekonomisk värdering av urbana grönska är därför i praktiken starkt begränsad (Millward and Sabir, 2011). Som ett första steg i att stärka kunskapsläget görs här en sammanfattning av de olika metoder för ekonomiska värderingar av urban grönska som kan sägas dominera litteraturen.
En utgångspunkt för all värdering är att klarlägga för vem värdeskapandet avser. I traditionell ekonomisk litteratur är det ofta en stark koppling mellan ägande och värdeskapande. Ägandet ses som ett sätt att få tillgång till och rådighet över värdeskapandet. Detta synsätt är delvis problematiskt då det handlar om urban grönska (Choumert and Salanié, 2008). Grönska i stadsmiljö har oftast karaktär av en kollektiv nyttighet och utan ett tydligt ägande blir det svårt att skapa en samhällsekonomisk effektiv allokering av resurser. Att grönska är en kollektiv nyttighet innebär att värdeskapandet är tillgängligt för alla, dvs en persons nyttjande påverkar (oftast) inte andra personers nyttjande och värdeskapandet kan i stor utsträckning heller inte privatiseras genom äganderättens möjlighet att avgränsa nyttjandet. I avsaknad av tydliga ägarrätter och marknader försvåras bedömningarna av det ekonomiska värdeskapandet eftersom värdeskapandet till viss del, eller huvudsakligen, tillfaller andra än ägaren. Ett sätt att skapa mer av dessa positiva externaliteter är att hantera erbjudandet av kollektiva nyttigheter genom ett gemensamt ägande. Eftersom de positiva externaliteterna är så pass stora och viktiga har också grönska i stadsmiljö i stor utsträckning karaktären av en allmänning, dvs gemensamt ägda ytor som sköts av det allmänna. I Sverige har kommuner ett särskilt ansvar både genom att vara en betydande markägare men också genom det kommunala planmonopolet och kapacitet för utveckling och skötsel av allmän platsmark. Samtliga dessa karakteristika utgör viktiga orsaker till att vi inte har utvecklat metoder för att värdera grönska i städer.
Och detta är synd, för grönska i städer är komplext, svåranalyserat och involverar många aktörer som skulle behöva en sådan arena. Det är ofta svårt att på förhand avgöra vilka värden en investering i urban växtlighet kan komma att få. Det innebär i sin tur att det är svårt att avgöra vilka värden olika typer av urban grönska genererar, hur stora dessa bör vara, var och en för sig och tillsammans, samt var de bäst allokeras.
Ett sätt att hantera dessa svårigheter är att göra värderingen intressentspecifik, dvs beskriva värdeskapandet för olika intressenter som kan tänkas ha delvis gemensamma men åtskilda förhållningssätt och nyttjanden av grönskan. Ur ett värderingsperspektiv är det ändamålsenligt att dela in intressenter i ägare och brukare. Ägare utgörs framförallt av intressenter som har rådighet över hur marken i städer nyttjas antingen genom eget ägande eller genom politiskt mandat. Brukarna utgörs av en mer disparat grupp och inkluderar alla typer av intressentgrupper som vistas vid eller i närheten av grönområden. Med uppdelning i ägare och brukare följer också att intressena för grönskans värdeskapande delvis skiljer sig åt. För den som äger mark eller har rådighet över mark är det framförallt ytans alternativa användning som driver den ekonomiska värderingen och utgör i många fall det riktmärke som avgör markens användning. Indirekta värden såsom ökad trivsel, ökat välmående eller ökad attraktivitet antas kunna skapa indirekta värden genom antingen högre hyror eller ökat försäljningspris.
Eftersom inga av dessa värden är något som identifieras och bokförs av ägaren är detta ingen enkel sak att uppskatta.
Intressentgruppen brukare är mer diversifierad och inkluderar alla som har möjlighet att uppskatta en grönyta. Denna grupps värderingar av värdeskapandet skiljer sig kraftigt beroende på ålder, intressen, vanor, ekonomisk levnadsstandard, livssituation med mera. Det finns ett stort antal studier som på aggregerad nivå försöker fånga brukares värderingspreferenser genom t ex enkätundersökningar. Genom dessa studier erhålls kunskap om olika egenskaper som grönområden bör ha för att de skall besökas eller tillmätas ett värde (Palliwoda and Priess, 2021). Något mer komplicerat blir det då dessa preferenser eller uppfattningar ska omsättas i ekonomiska termer.
Av ovanstående framgår att det vare sig för ägare eller brukare är enkelt att fastställa ett värde på grönytor. För att bringa mer klarhet i hur en ekonomisk värdering av grönytor ändå kan göras presenterar vi nedan tre principiella tillvägagångssätt för att prissätta denna typ av resurs. Var och en av dessa har både fördelar och nackdelar och samtliga är behäftade med betydande metodologiska utmaningar och problem. Trots det är dessa tre övergripande angreppssätt vanligt använda, inte minst i värdering av naturvärden och värdering av ekosystemtjänster (Council, 2005) (DEFRA, 2007). Dessa tre angreppssätt bygger på analys och uppskattningar av verkliga, antagna och uttryckta betalningsviljor.
Det första angreppssättet utnyttjar aktörers uttryckta betalningsvilja för en viss dimension av resursen genom att identifiera ett marknadspris för resursen. Som vi konstaterade ovan är detta ofta inte något som finns kvantifierat och tillgängligt, vilket gör att metoden sällan utgör ett förstahandsval. Exempel på tillfällen när metoden ändå använts utgörs av bedömningar av ett ekosystemtjänsts marknadsvärde, t ex det årliga försäljningsvärdet av en naturresurs såsom fisk, skogsråvara eller skörd från åker eller fruktträdgård minus kostnader för att göra dem möjliga att sälja. Metoden som kallas produktionsfunktionsmetoden (Sjöström, 2007) har av förklarliga skäl en begränsad användning för urban grönska eftersom möjligheten att regelbundet kapitalisera på grönytor ofta är obefintligt. Det kan vara värt att påpeka att vissa aspekter av grönområdesskötsel i vissa fall kan erhålla ett ekonomisk värde, t ex värdet av nedtagna träd och röjning av sly som kan försäljas som fjärrvärmebränsle (Centrum bör biologisk mångfald, 2014). En annan kanske mer relevant marknadsvärdering av grönytor kan utgå från fastighetsägarnas perspektiv och att dessa äger och förvaltar ett antal grönytor som betingar ett alternativvärde (som t ex bebyggelse och parkeringsplatser). Det marknadsvärde som dessa ytor faktiskt uppbär skulle kunna redovisas per stad, per område eller per fastighetsägare och utgöra en värdering av verklig betalningsvilja.
En underkategori som också utnyttjar marknadsprissättning utgörs av produktivitetsmetoden som undersöker värdet av den produktivitetsökning av den resurs som ska försäljas. Exempelvis ger vissa ekosystemtjänster såsom t ex rent vatten en ökning av produktionen av t ex ett fiskbestånd. Ur ett grönområdesperspektiv finns ingen direkt motsvarighet till denna metod. Möjligtvis skulle grönytors förmåga att öka effektiviteten i den fasta kapaciteten hos dagvattensystem kunna sägas vara ett exempel på detta värde.
Ökningen av fastigheters värde som en funktion av närheten till grönområden brukar uppskattas med så kallad hedonisk prissättning. Denna metod utgår från att priset på en tillgång, t ex fastigheter, påverkas av ett antal karakteristika som är av mer estetisk karaktär eller njutningsrelaterade. Mot bakgrund av att det finns relativt lättillgängliga data avseende: fastighetsbeståndets beskaffenhet, fastigheters försäljningspris och geografisk belägenhet i förhållande till olika typer av grönområden, har det gjorts en rad studier som utnyttjar denna metod. Slutsatserna av denna forskning varierar och det finns betydande skillnader mellan olika regioner vilket gör det svårt att överföra och generalisera resultat. I en analys av 52 studier som tillämpat hedonisk prissättning fastslogs att det finns stora olikheter i definitioner av de ingående parametrarna och modellerna, att nästan alla studier gjorts i USA och att det i princip saknas studier avseende små grönområden eller planteringar (Brander and Koetse, 2011). Med detta sagt finner både denna studie och många andra att det finns ett positivt samband mellan fastighetspriser och urbana grönområden, både avseende närhet till och storlek på grönområdet.
Det högre värdet är för större grönområden än 150 000 m2 och det lägre för grönområden mindre än 25 000 m2 (Natural Capital Team, 2019). Motsvarande värden för fastigheter 500 meter från en grönyta var 0,8 procent och 0,2 procent (ibid). Ett möjligt sätt att redovisa denna effekt av urban grönska är att beräkna den totala värdeökningen inom ett visst avstånd för grönytor och redovisa dessa per grönyta, per ägare eller totalt för en stad eller invånare. Det kan vara värt att understryka att hedonisk prissättning endast inkluderar det värde som fastighetsmarknaden prissätter och utgör ett estimat på det värde som går att privatisera.
En fjärde metod baserad på verklig betalningsvilja är resekostnadsmetoden. Den tar fasta på de kostnader som brukare har för att besöka grönytor. Denna kostnad kan beräknas både som en funktion av de verkliga kostnader brukare har för att komma till grönytan, t ex i form av bilkostnader, parkering, trängselavgifter, kollektivtrafikavgifter, entréavgifter och för den alternativkostnad som restiden innebär (Barton et al., 2015). Metoden kräver till skillnad från de tidigare diskuterade metoderna att besöksantal uppskattas och kompletteras ofta med enkätundersökningar som kartlägger resval och olika socioekonomiska bakgrundsvariabler hos respondenterna (Chintantya and Maryono, 2018). Naturligtvis blir dessa uppskattningar mindre användbara då vissa urbana grönytor inte är ett besöksmål i sig, ligger i nära anslutning till brukarna eller inte besöks överhuvudtaget.
Den andra gruppen metoder värderar det ekonomiska värdet på grönskan genom att uppskatta de hypotetiska kostnader som uppkommer som ett resultat av dessa. Det finns tre typer av kostnadsuppskattningar som kan ligga till grund för en sådan analys (Mazzotta and King, 2000). Den första metoden, skadekostnadsmetoden fokuserar på kostnader som uppkommer för att undvika att skada uppträder och att grönområdens kvaliteter bibehålls. För urban grönska kan det handla om att uppskatta alla de kostnader som årligen uppkommer för underhåll, skötsel, renovering och nyanläggningar av existerande grönytor för att bibehålla deras tidigare status. Värdet kan sägas vara en lägsta nivå på värdet av grönytan och kan t.ex. redovisas per grönområde, per kvadratmeter, per ägare, per invånare eller per stad.
En annan kostnadsbaserad metod tar fasta på kostnaden för att ersätta de grönytor som redan finns och benämns återanskaffningskostnadsmetoden. Metoden har bland annat använts för att bedöma värdet av träd i urbana miljöer och kan då rättsligt kopplas till de krav som finns avseende återställande av träd som fälls (Barton et al., 2015). I en studie som inventerat 700 000 träd i Oslo uppskattar (konservativt) återanskaffningsvärdet till 28 miljarder kronor (ibid). Även detta värde kan beräknas och redovisas t.ex. per grönområde, per ägare, per invånare eller per stad.
Den tredje metoden, substitutionskostnadsmetoden, innebär att kostnader för ett substitut uppskattas och att dessa kostnader utgör en implicit värdering av tillgången. För värdering av urban grönska skulle det kunna innebära att man först identifierar ett alternativ till en viss grönyta och att detta alternativ sedan kostnadsberäknas. En delikat fråga är naturligtvis vilka alternativ som ska utgöra underlag för analysen. Eftersom metoden ofta används vid värdering av ekosystemtjänster som t ex vattenrening så är det då vanligt att det är olika tekniska lösningar som utgör substitutet och underlag för kostnadsberäkningen, i fallet med vattenrening t.ex. uppskattas värdet av ekosystemtjänsten genom kostnaden för ett reningsverk av motsvarande kapacitet. Den urbana grönskans förmåga att bidra med olika ekosystemtjänster avseende dagvattenhantering, förbättrad luftkvalitet, bullerminskning, och skapande av mikroklimat kan i olika utsträckning ersättas med tekniska lösningar. Det finns studier som använder substitutionsmetoden för att uppskatta värdet av grönska för hantering av dagvatten i urbana miljöer (Silvennoinen et al., 2017) och luftkvalitet (Hirabayashi, 2021) men övriga ekosystemtjänster förefaller vara mindre utforskade. Avseende den urbana grönskans sociala effekter är det inte lika självklart hur dessa effekter kan uppnås genom tekniska substitut utan här kan det handla om andra alternativ som stärker individers eller områdens sociala värdeskapande, t.ex. lekplatser, tillgång till idrottsanläggningar, lokala mötesplatser, bättre kommunikationer till andra grönytor m.m. Denna typ av analys är en form av samhällsekonomisk nyttokostnadsanalys (Haugen and Cavenius, 2020) och bör omfatta alla de konsekvenser som ett substitut innebär såsom arbetsmarknadseffekter av alternativen, skatteeffekter, och andra kostnader och nyttor som uppkommer som en effekt av dessa (Vardakoulias, 2013). Denna typ av analyser är av förståeliga skäl omfattande och görs oftast utifrån ett visst behov eller situation.
Den sista ansatsen för att bedöma värdet av urban grönska utgår ifrån vad intressenter anser sig vilja betala för detta (Gelo and Turpie, 2021). Det finns två sätt att fånga denna vilja, dels genom att direkt fråga hur mycket man är villig att betala för en viss grönyta, dels att ställa respondenten inför ett val där man indirekt kan erhålla en uppfattning om betalningsviljan för grönytan genom att ställa denna mot alternativ att erhålla andra fördelar, t ex ett träningskort, en lekpark eller en viss reglering (Perino et al., 2014). Metoderna är dock starkt kritiserade eftersom den bygger på att man frågar respondenter om en hypotetisk situation (Diamond and Hausman, 2018). Kritiken riktar sig mot att dessa värden inte kan likställas med en verklig eller antagen betalningsvilja eftersom en sådan baseras på faktiska omständigheter och inte hypotetiska situationer (Carson, 2012). Trots dessa brister är metoden populär och den mest använda ansatsen för att uppskatta värden av urban grönska (Tyrväinen and Väänänen, 1998). I litteraturen beskrivs flera olika typer av fördelar. En är att metoden har möjlighet att fånga respondenters värderingar trots att de kanske inte utnyttjar grönområdet i fråga. En annan är att metoden kan utgöra ett komplement till andra värderingsmetoder för att erhålla en mer heltäckande bild av värdet av urban grönska. En tredje är att det är möjligt att studera skillnader mellan olika intressenter, t ex mellan ägare och brukare (Chen, 2019) och mellan intressenter med olika karakteristika (Mitchell, Agle and Wood, 1997). Det finns naturligtvis en uppsjö olika situationer när det kan vara ändamålsenligt att studera olika intressenters uttryckta betalningsvilja, t ex vid större stadsutvecklingsprojekt, som en del av en stads hållbarhetsarbete avseende t ex hälsa och välmående i olika stadsdelar, eller för att skapa kunskap om hur skattemedel skall spenderas och offentliga ytor används.
Ovanstående summariska beskrivning av utmaningar och angreppssätt för att göra ekonomiska värderingar av grönytor kan sägas rama in huvuddragen i en framtida forskningsagenda. Som framgått finns det betydande svårigheter att genomföra ekonomiska värderingar och det finns stora kunskapsluckor avseende hur man bör hantera frågan. Trots det torde djupare kunskap om hur urban grönska skall värderas ekonomiskt, i vilka situationer detta skall göras och med vilka syften vara av betydande intresse hos olika beslutsfattare i privat såväl som offentlig sektor. En utgångspunkt för en sådan djupare förståelse är bättre kunskap om de planeringsprocesser, beslutskriterier och kalkylpraktiker som präglar dagens beslut avseende urbana grönytor och utifrån detta skapa kunskap om hur, när och varför en ekonomisk värdering kan stärka den urbana grönskans ställning.
För att mildra denna brist fordras inte bara en betydande forskningsinsats utan även en parallell utveckling av framförallt lokalt strukturkapital för att hantera de krav som bör ställas på denna framväxande praktik.
Text: Anders Sandoff, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet
Förutsättningar för ekonomisk värdering av urban grönska
Argument för grönare städer
Barton, D. et al. (2015) Economic valuation of ecosystem services for policy. A pilot study on green infrastructure in Oslo, 77 S. doi: 10.13140/RG.2.1.2758.0889.
Brander, L. M. and Koetse, M. J. (2011) ‘The value of urban open space: Meta-analyses of contingent valuation and hedonic pricing results’, Journal of Environmental Management. Elsevier Ltd, 92(10), pp. 2763–2773. doi: 10.1016/j.jenvman.2011.06.019.
Carson, R. T. (2012) ‘Contingent valuation: A practical alternative when prices aren’t available’, Journal of Economic Perspectives, 26(4), pp. 27–42. doi: 10.1257/jep.26.4.27.
Centrum för biologisk mångfald (2014) Sly – en outnyttjad energiresurs.
Chen, S. (2019) ‘Ecosystem Services and Monetary Benefits of Three Public Green Spaces in Guangzhou, China for Better Planning of Urban Green Infrastructure’, (February). Available at: https://edepot.wur.nl/524781.
Chintantya, D. and Maryono, M. (2018) ‘Comparing Value of Urban Green Space Using Contingent Valuation and Travel Cost Methods’, E3S Web of Conferences, 31, pp. 1–4. doi: 10.1051/e3sconf/20183107008.
Choumert, J. and Salanié, J. (2008) ‘Provision of urban green spaces: Some insights from economics’, Landscape Research, 33(3), pp. 331–345. doi: 10.1080/01426390802045996.
Council, C. on A. and V. the S. of A. and R. T. E. W. S. and T. B. D. on E. and L. S. N. R. (2005) Valuing ecosystem services: Toward better environmental decision-making, Valuing Ecosystem Services: Toward Better Environmental Decision-Making. doi: 10.17226/11139.
Davies, C. (E. d. . (2011) ‘No Title’, in Davies, C. (ed.) TREES CONNECTING PEOPLE IN ACTION TOGETHER “Developing guidelines for decision and policy makers: trees and forests for healthy cities”. Glasgow, United Kingdom, p. 65. Available at: https://www.fao.org/3/i4206e/i4206e.pdf.
DEFRA (2007) ‘An introductory guide to valuing ecosystem services’. Available at: http://www.defra.gov.uk/environment/policy/natural-environ/documents/eco-valuing.pdf.
Diamond, P. A. and Hausman, J. A. (2018) ‘Contingent valuation: Is some number better than no number?’, The Stated Preference Approach to Environmental Valuation: Volume III: Applications: Benefit-Cost Analysis and Natural Resource Damage Assessment, 8(4), pp. 523–542. doi: 10.1257/jep.8.4.45.
Fuller, R. A. and Gaston, K. J. (2009) ‘The scaling of green space coverage in European cities’, Biology Letters, 5(3), pp. 352–355. doi: 10.1098/rsbl.2009.0010.
Gelo, D. and Turpie, J. (2021) ‘Bayesian analysis of demand for urban green space: A contingent valuation of developing a new urban park’, Land Use Policy. Elsevier Ltd, 109(June), p. 105623. doi: 10.1016/j.landusepol.2021.105623.
Haugen, K. and Cavenius, H. (2020) Social Return on Investment (SROI) inom stadsplanering och byggd miljö: Forskningsöversikt inom projektet SIGURD. doi: 10.23699/wc8z-2g70.
Hirabayashi, S. (2021) ‘Technical specifications of urban forests for air purification: A case study in Tokyo, Japan’, Trees, Forests and People. Elsevier B.V., 4(December 2020), p. 100078. doi: 10.1016/j.tfp.2021.100078.
Kruize, H. et al. (2019) ‘Urban Green Space: Creating a Triple Win for Environmental Sustainability, Health, and Health Equity through Behavior Change’, International journal of environmental research and public health. MDPI, 16(22), p. 4403. doi: 10.3390/ijerph16224403.
Mazzotta, M. J. and King, D. M. (2000) Damage Cost Avoided, Replacement Cost, and Substitute Cost Methods.
Millward, A. A. and Sabir, S. (2011) ‘Benefits of a forested urban park: What is the value of Allan Gardens to the city of Toronto, Canada?’, Landscape and Urban Planning. Elsevier B.V., 100(3), pp. 177–188. doi: 10.1016/j.landurbplan.2010.11.013.
Mitchell, R. K., Agle, B. R. and Wood, D. J. (1997) ‘Toward a theory of stakeholder identification and salience: Defining the principle of who and what really counts’, Academy of Management Review, 22(4), pp. 853–886. doi: 10.5465/AMR.1997.9711022105.
Natural Capital Team (2019) No Title, Urban green spaces raise nearby house prices by an average of £2,500. Available at: https://www.ons.gov.uk/economy/environmentalaccounts/articles/urbangreenspacesraisenearbyhousepricesbyanaverageof2500/2019-10-14.
Palliwoda, J. and Priess, J. A. (2021) ‘What do people value in urban green? Linking characteristics of urban green spaces to users’ perceptions of nature benefits, disturbances, and disservices’, Ecology and Society. The Resilience Alliance, 26(1). doi: 10.5751/ES-12204-260128.
Perino, G. et al. (2014) ‘The Value of Urban Green Space in Britain: A Methodological Framework for Spatially Referenced Benefit Transfer’, Environmental and Resource Economics, 57(2), pp. 251–272. doi: 10.1007/s10640-013-9665-8.
Silvennoinen, S. et al. (2017) ‘Monetary value of urban green space as an ecosystem service provider: A case study of urban runoff management in Finland’, Ecosystem Services, 28, pp. 17–27. doi: 10.1016/j.ecoser.2017.09.013.
Sjöström, M. (2007) ‘Monetär värdering av biologisk mångfald. En sammanställning av metoder och erfarenheter’, (14).
Swanwick, C., Dunnett, N. and Woolley, H. (2003) ‘Nature, role and value of green space in towns and cities: An overview’, Built Environment, 29(2), pp. 94–106. doi: 10.2148/benv.29.2.94.54467.
Tyrväinen, L. and Väänänen, H. (1998) ‘The economic value of urban forest amenities: An application of the contingent valuation method’, Landscape and Urban Planning, 43(1–3), pp. 105–118. doi: 10.1016/S0169-2046(98)00103-0.
United Nations (2016) ‘Final list of proposed SDG’, Report of the Inter-Agency and Expert Group on Sustainable Development Goal Indicators, p. Annex IV.
Vardakoulias, O. (2013) ‘Social CBA and SROI’, Economics As If People and Planet Mattered, 4(1055254), p. 4. Available at: http://www.nefconsulting.com/wp-content/uploads/2014/10/Briefing-on-SROI-and-CBA.pdf.
Förutsättningar för ekonomisk värdering av urban grönska och förslag på forskningsagenda
Frågan om urbana grönområden, urban grönska, växtlighet och stadsliv har blivit allt mer uppmärksammat som en central och viktig del i en hållbar stad. Växtlighet i städer finns på många olika platser. Parker, trädgårdar och planteringar tillhör kanske de som vi vanligtvis tänker först på, men även kyrkogårdar, skolgårdar, företagsområden, våtmarker, skogsområden samt strömmande och stilla vattendrag är platser där växtlighet återfinns i städer (Swanwick, Dunnett and Woolley, 2003). Denna mångfald har på olika sätt konstaterats ha en rad positiva fördelar vilka kan sägas uppträda inom tre huvudkategorier. Den första av dessa utgörs av grönskans positiva påverkan på människors hälsa och välbefinnande, den andra på produktion av ekosystemtjänster och den tredje grönskans påverkan på stadens utformning, användning och attraktivitet. Inom var och en av dessa tre kategorier återfinns åtskilliga positiva effekter som representerar många olika typer av värden. En rik litteratur identifierar och analyserar dessa effekter i betydande detalj. Bland miljömässiga effekter är det framförallt förmågan att förbättra luftkvalitet, skapa gynnsamma mikroklimat, minskat buller, binda kol, skapa lokal biodiversitet och minska dagvattenproblem som framstår som viktiga effekter (ibid.). Till de positiva sociala effekterna har mycket forskning gjorts avseende grönskans påverkan på förbättrade livsbetingelser genom ökad trivsel, välmående, sociala kontakter samt fysisk aktivitet (Kruize et al., 2019). Grönskans positiva påverkan på städers utformning, användning och attraktivitet kan sägas vara intimt förknippat med hela stadsutvecklingsfältet och utgör en hörnsten i att skapa hållbara städer (United Nations, 2016). Städers allt större utbredning och ökade betydelse för människan bidrar till göra urban grönska till ett globalt fenomen och en global utmaning (Fuller and Gaston, 2009).
Grönskans positiva effekter är en hörnsten i att skapa hållbara städer. Foto: Lina Arvidsson
Trots dessa fördelar är det långt ifrån självklart att grönska erhåller det utrymme som behövs för att skapa alla dessa värden eftersom det är ett stort antal olika nyttor och användningsområden som konkurrerar om en begränsad yta. En stad ska svara upp mot många funktioner och nyttor som i många fall anses viktigare – en prioritering som delvis kan förmodas bero på att prioriterade nyttor kan kopplas till tydliga kassaflöden och en finansiell avkastning. Det blir då förekomsten av en ekonomisk intäktsmöjlighet som definierar prioritetsordningen. Nyttor från växtlighet har i de flesta fall en svag, otydlig eller indirekt ekonomisk koppling. Det blir istället något som främst ses som ett tillägg eller en konkurrent till stadens byggda och hårdgjorda miljö och som sådan bör den uppta en så liten yta och kosta så lite pengar som möjligt.
För att bättre värdera den nytta som urban grönska skapar, fordras kunskap om hur dessa beslut fattas.
Här utgör aktörers planeringsprocesser, kalkylpraktiker och beslutskriterier några områden med påverkan på slutresultatet eftersom det är här värderingen konkretiseras genom de ekonomiska principer, metoder och argument som används. Genom bättre kunskap om var den ekonomiska värderingen görs, vem som är involverad och hur den går till i praktiken, förbättras förutsättningarna att värderingen av urban grönska ges en medveten och fullgod hantering. Trots betydelsen av denna ekonomiska praktik är området relativt outforskat (Davies, 2011). Ett förslag på struktur för fördjupad kunskapsutveckling inom området bestå av tre delar, där det första handlar om att öka kunskapen om förutsättningarna för det ekonomiska värdeskapande som växtlighet ger upphov till, det andra om hur värdeskapandet kan fastställas och påverkas, samt det tredje som fokuserar frågan om vad som är prioriterade utvecklingsområden framöver.
Förutsättningar för det ekonomiska värdeskapandet
Det finns flera omständigheter som gör att grönska i stadsmiljö inte är en enkel sak att värdera. Även om det under lång tid gjorts ekonomiska bedömningar av grönska i städer, är dessa värderingar sporadiska, ofta gjorda i forskningssyfte och omfattar sällan eller aldrig flera dimensioner av värdeskapandet. De värderingar som ändå finns är dessvärre av begränsat värde då de är starkt kontextuellt präglade, vilket i sin tur innebär att generaliserbarheten är låg eller i många fall obefintlig. Ekonomiska bedömningar är också en praktik i vardande och sällan kopplade till institutionellt strukturkapital i form av planeringsprocesser, beslutskriterier och kalkylpraktiker. Kunskap och erfarenheterna av en ekonomisk värdering av urbana grönska är därför i praktiken starkt begränsad (Millward and Sabir, 2011). Som ett första steg i att stärka kunskapsläget görs här en sammanfattning av de olika metoder för ekonomiska värderingar av urban grönska som kan sägas dominera litteraturen.
En utgångspunkt för all värdering är att klarlägga för vem värdeskapandet avser. I traditionell ekonomisk litteratur är det ofta en stark koppling mellan ägande och värdeskapande. Ägandet ses som ett sätt att få tillgång till och rådighet över värdeskapandet. Detta synsätt är delvis problematiskt då det handlar om urban grönska (Choumert and Salanié, 2008). Grönska i stadsmiljö har oftast karaktär av en kollektiv nyttighet och utan ett tydligt ägande blir det svårt att skapa en samhällsekonomisk effektiv allokering av resurser. Att grönska är en kollektiv nyttighet innebär att värdeskapandet är tillgängligt för alla, dvs en persons nyttjande påverkar (oftast) inte andra personers nyttjande och värdeskapandet kan i stor utsträckning heller inte privatiseras genom äganderättens möjlighet att avgränsa nyttjandet. I avsaknad av tydliga ägarrätter och marknader försvåras bedömningarna av det ekonomiska värdeskapandet eftersom värdeskapandet till viss del, eller huvudsakligen, tillfaller andra än ägaren. Ett sätt att skapa mer av dessa positiva externaliteter är att hantera erbjudandet av kollektiva nyttigheter genom ett gemensamt ägande. Eftersom de positiva externaliteterna är så pass stora och viktiga har också grönska i stadsmiljö i stor utsträckning karaktären av en allmänning, dvs gemensamt ägda ytor som sköts av det allmänna. I Sverige har kommuner ett särskilt ansvar både genom att vara en betydande markägare men också genom det kommunala planmonopolet och kapacitet för utveckling och skötsel av allmän platsmark. Samtliga dessa karakteristika utgör viktiga orsaker till att vi inte har utvecklat metoder för att värdera grönska i städer.
Värden som inte traderas och hanteras till stor utsträckning av det allmänna, saknar ofta centrala institutioner för att beskriva, problematisera och förhandla värden.
En utgångspunkt för all värdering är att klarlägga för vem värdeskapandet avser. När det gäller stadsgrönskans värde är det inte självklart. Foto: Lina Arvidsson
Och detta är synd, för grönska i städer är komplext, svåranalyserat och involverar många aktörer som skulle behöva en sådan arena. Det är ofta svårt att på förhand avgöra vilka värden en investering i urban växtlighet kan komma att få. Det innebär i sin tur att det är svårt att avgöra vilka värden olika typer av urban grönska genererar, hur stora dessa bör vara, var och en för sig och tillsammans, samt var de bäst allokeras.
Ett sätt att hantera dessa svårigheter är att göra värderingen intressentspecifik, dvs beskriva värdeskapandet för olika intressenter som kan tänkas ha delvis gemensamma men åtskilda förhållningssätt och nyttjanden av grönskan. Ur ett värderingsperspektiv är det ändamålsenligt att dela in intressenter i ägare och brukare. Ägare utgörs framförallt av intressenter som har rådighet över hur marken i städer nyttjas antingen genom eget ägande eller genom politiskt mandat. Brukarna utgörs av en mer disparat grupp och inkluderar alla typer av intressentgrupper som vistas vid eller i närheten av grönområden. Med uppdelning i ägare och brukare följer också att intressena för grönskans värdeskapande delvis skiljer sig åt. För den som äger mark eller har rådighet över mark är det framförallt ytans alternativa användning som driver den ekonomiska värderingen och utgör i många fall det riktmärke som avgör markens användning. Indirekta värden såsom ökad trivsel, ökat välmående eller ökad attraktivitet antas kunna skapa indirekta värden genom antingen högre hyror eller ökat försäljningspris.
För en kommunal ägare kan dessa indirekta värden även utgöras av ökade skatteintäkter, förbättrad arbetsmarknad samt minskade kostnader för samhälleliga ansvarsområden såsom t.ex. sjukvård.
Eftersom inga av dessa värden är något som identifieras och bokförs av ägaren är detta ingen enkel sak att uppskatta.
Intressentgruppen brukare är mer diversifierad och inkluderar alla som har möjlighet att uppskatta en grönyta. Denna grupps värderingar av värdeskapandet skiljer sig kraftigt beroende på ålder, intressen, vanor, ekonomisk levnadsstandard, livssituation med mera. Det finns ett stort antal studier som på aggregerad nivå försöker fånga brukares värderingspreferenser genom t ex enkätundersökningar. Genom dessa studier erhålls kunskap om olika egenskaper som grönområden bör ha för att de skall besökas eller tillmätas ett värde (Palliwoda and Priess, 2021). Något mer komplicerat blir det då dessa preferenser eller uppfattningar ska omsättas i ekonomiska termer.
Av ovanstående framgår att det vare sig för ägare eller brukare är enkelt att fastställa ett värde på grönytor. För att bringa mer klarhet i hur en ekonomisk värdering av grönytor ändå kan göras presenterar vi nedan tre principiella tillvägagångssätt för att prissätta denna typ av resurs. Var och en av dessa har både fördelar och nackdelar och samtliga är behäftade med betydande metodologiska utmaningar och problem. Trots det är dessa tre övergripande angreppssätt vanligt använda, inte minst i värdering av naturvärden och värdering av ekosystemtjänster (Council, 2005) (DEFRA, 2007). Dessa tre angreppssätt bygger på analys och uppskattningar av verkliga, antagna och uttryckta betalningsviljor.
Verklig betalningsvilja
Det första angreppssättet utnyttjar aktörers uttryckta betalningsvilja för en viss dimension av resursen genom att identifiera ett marknadspris för resursen. Som vi konstaterade ovan är detta ofta inte något som finns kvantifierat och tillgängligt, vilket gör att metoden sällan utgör ett förstahandsval. Exempel på tillfällen när metoden ändå använts utgörs av bedömningar av ett ekosystemtjänsts marknadsvärde, t ex det årliga försäljningsvärdet av en naturresurs såsom fisk, skogsråvara eller skörd från åker eller fruktträdgård minus kostnader för att göra dem möjliga att sälja. Metoden som kallas produktionsfunktionsmetoden (Sjöström, 2007) har av förklarliga skäl en begränsad användning för urban grönska eftersom möjligheten att regelbundet kapitalisera på grönytor ofta är obefintligt. Det kan vara värt att påpeka att vissa aspekter av grönområdesskötsel i vissa fall kan erhålla ett ekonomisk värde, t ex värdet av nedtagna träd och röjning av sly som kan försäljas som fjärrvärmebränsle (Centrum bör biologisk mångfald, 2014). En annan kanske mer relevant marknadsvärdering av grönytor kan utgå från fastighetsägarnas perspektiv och att dessa äger och förvaltar ett antal grönytor som betingar ett alternativvärde (som t ex bebyggelse och parkeringsplatser). Det marknadsvärde som dessa ytor faktiskt uppbär skulle kunna redovisas per stad, per område eller per fastighetsägare och utgöra en värdering av verklig betalningsvilja.
En underkategori som också utnyttjar marknadsprissättning utgörs av produktivitetsmetoden som undersöker värdet av den produktivitetsökning av den resurs som ska försäljas. Exempelvis ger vissa ekosystemtjänster såsom t ex rent vatten en ökning av produktionen av t ex ett fiskbestånd. Ur ett grönområdesperspektiv finns ingen direkt motsvarighet till denna metod. Möjligtvis skulle grönytors förmåga att öka effektiviteten i den fasta kapaciteten hos dagvattensystem kunna sägas vara ett exempel på detta värde.
Ökningen av fastigheters värde som en funktion av närheten till grönområden brukar uppskattas med så kallad hedonisk prissättning. Denna metod utgår från att priset på en tillgång, t ex fastigheter, påverkas av ett antal karakteristika som är av mer estetisk karaktär eller njutningsrelaterade. Mot bakgrund av att det finns relativt lättillgängliga data avseende: fastighetsbeståndets beskaffenhet, fastigheters försäljningspris och geografisk belägenhet i förhållande till olika typer av grönområden, har det gjorts en rad studier som utnyttjar denna metod. Slutsatserna av denna forskning varierar och det finns betydande skillnader mellan olika regioner vilket gör det svårt att överföra och generalisera resultat. I en analys av 52 studier som tillämpat hedonisk prissättning fastslogs att det finns stora olikheter i definitioner av de ingående parametrarna och modellerna, att nästan alla studier gjorts i USA och att det i princip saknas studier avseende små grönområden eller planteringar (Brander and Koetse, 2011). Med detta sagt finner både denna studie och många andra att det finns ett positivt samband mellan fastighetspriser och urbana grönområden, både avseende närhet till och storlek på grönområdet.
I en engelsk studie av mer än 1 miljon fastighetsförsäljningar fann man att fastigheters försäljningsvärde ökar med mellan 1,75 procent och 2,5 procent om det finns grönområden i direkt anslutning till fastigheten.
Det högre värdet är för större grönområden än 150 000 m2 och det lägre för grönområden mindre än 25 000 m2 (Natural Capital Team, 2019). Motsvarande värden för fastigheter 500 meter från en grönyta var 0,8 procent och 0,2 procent (ibid). Ett möjligt sätt att redovisa denna effekt av urban grönska är att beräkna den totala värdeökningen inom ett visst avstånd för grönytor och redovisa dessa per grönyta, per ägare eller totalt för en stad eller invånare. Det kan vara värt att understryka att hedonisk prissättning endast inkluderar det värde som fastighetsmarknaden prissätter och utgör ett estimat på det värde som går att privatisera.
Merparten av de studier som har finns om sk hedonisk prissättning har gjorts i USA. Foto: Erika Wallin
En fjärde metod baserad på verklig betalningsvilja är resekostnadsmetoden. Den tar fasta på de kostnader som brukare har för att besöka grönytor. Denna kostnad kan beräknas både som en funktion av de verkliga kostnader brukare har för att komma till grönytan, t ex i form av bilkostnader, parkering, trängselavgifter, kollektivtrafikavgifter, entréavgifter och för den alternativkostnad som restiden innebär (Barton et al., 2015). Metoden kräver till skillnad från de tidigare diskuterade metoderna att besöksantal uppskattas och kompletteras ofta med enkätundersökningar som kartlägger resval och olika socioekonomiska bakgrundsvariabler hos respondenterna (Chintantya and Maryono, 2018). Naturligtvis blir dessa uppskattningar mindre användbara då vissa urbana grönytor inte är ett besöksmål i sig, ligger i nära anslutning till brukarna eller inte besöks överhuvudtaget.
Antagen betalningsvilja
Den andra gruppen metoder värderar det ekonomiska värdet på grönskan genom att uppskatta de hypotetiska kostnader som uppkommer som ett resultat av dessa. Det finns tre typer av kostnadsuppskattningar som kan ligga till grund för en sådan analys (Mazzotta and King, 2000). Den första metoden, skadekostnadsmetoden fokuserar på kostnader som uppkommer för att undvika att skada uppträder och att grönområdens kvaliteter bibehålls. För urban grönska kan det handla om att uppskatta alla de kostnader som årligen uppkommer för underhåll, skötsel, renovering och nyanläggningar av existerande grönytor för att bibehålla deras tidigare status. Värdet kan sägas vara en lägsta nivå på värdet av grönytan och kan t.ex. redovisas per grönområde, per kvadratmeter, per ägare, per invånare eller per stad.
En annan kostnadsbaserad metod tar fasta på kostnaden för att ersätta de grönytor som redan finns och benämns återanskaffningskostnadsmetoden. Metoden har bland annat använts för att bedöma värdet av träd i urbana miljöer och kan då rättsligt kopplas till de krav som finns avseende återställande av träd som fälls (Barton et al., 2015). I en studie som inventerat 700 000 träd i Oslo uppskattar (konservativt) återanskaffningsvärdet till 28 miljarder kronor (ibid). Även detta värde kan beräknas och redovisas t.ex. per grönområde, per ägare, per invånare eller per stad.
Det finns olika metoder som värderar det ekonomiska värdet på grönskan. Foto: Lina Arvidsson
Den tredje metoden, substitutionskostnadsmetoden, innebär att kostnader för ett substitut uppskattas och att dessa kostnader utgör en implicit värdering av tillgången. För värdering av urban grönska skulle det kunna innebära att man först identifierar ett alternativ till en viss grönyta och att detta alternativ sedan kostnadsberäknas. En delikat fråga är naturligtvis vilka alternativ som ska utgöra underlag för analysen. Eftersom metoden ofta används vid värdering av ekosystemtjänster som t ex vattenrening så är det då vanligt att det är olika tekniska lösningar som utgör substitutet och underlag för kostnadsberäkningen, i fallet med vattenrening t.ex. uppskattas värdet av ekosystemtjänsten genom kostnaden för ett reningsverk av motsvarande kapacitet. Den urbana grönskans förmåga att bidra med olika ekosystemtjänster avseende dagvattenhantering, förbättrad luftkvalitet, bullerminskning, och skapande av mikroklimat kan i olika utsträckning ersättas med tekniska lösningar. Det finns studier som använder substitutionsmetoden för att uppskatta värdet av grönska för hantering av dagvatten i urbana miljöer (Silvennoinen et al., 2017) och luftkvalitet (Hirabayashi, 2021) men övriga ekosystemtjänster förefaller vara mindre utforskade. Avseende den urbana grönskans sociala effekter är det inte lika självklart hur dessa effekter kan uppnås genom tekniska substitut utan här kan det handla om andra alternativ som stärker individers eller områdens sociala värdeskapande, t.ex. lekplatser, tillgång till idrottsanläggningar, lokala mötesplatser, bättre kommunikationer till andra grönytor m.m. Denna typ av analys är en form av samhällsekonomisk nyttokostnadsanalys (Haugen and Cavenius, 2020) och bör omfatta alla de konsekvenser som ett substitut innebär såsom arbetsmarknadseffekter av alternativen, skatteeffekter, och andra kostnader och nyttor som uppkommer som en effekt av dessa (Vardakoulias, 2013). Denna typ av analyser är av förståeliga skäl omfattande och görs oftast utifrån ett visst behov eller situation.
Uttryckt betalningsvilja
Den sista ansatsen för att bedöma värdet av urban grönska utgår ifrån vad intressenter anser sig vilja betala för detta (Gelo and Turpie, 2021). Det finns två sätt att fånga denna vilja, dels genom att direkt fråga hur mycket man är villig att betala för en viss grönyta, dels att ställa respondenten inför ett val där man indirekt kan erhålla en uppfattning om betalningsviljan för grönytan genom att ställa denna mot alternativ att erhålla andra fördelar, t ex ett träningskort, en lekpark eller en viss reglering (Perino et al., 2014). Metoderna är dock starkt kritiserade eftersom den bygger på att man frågar respondenter om en hypotetisk situation (Diamond and Hausman, 2018). Kritiken riktar sig mot att dessa värden inte kan likställas med en verklig eller antagen betalningsvilja eftersom en sådan baseras på faktiska omständigheter och inte hypotetiska situationer (Carson, 2012). Trots dessa brister är metoden populär och den mest använda ansatsen för att uppskatta värden av urban grönska (Tyrväinen and Väänänen, 1998). I litteraturen beskrivs flera olika typer av fördelar. En är att metoden har möjlighet att fånga respondenters värderingar trots att de kanske inte utnyttjar grönområdet i fråga. En annan är att metoden kan utgöra ett komplement till andra värderingsmetoder för att erhålla en mer heltäckande bild av värdet av urban grönska. En tredje är att det är möjligt att studera skillnader mellan olika intressenter, t ex mellan ägare och brukare (Chen, 2019) och mellan intressenter med olika karakteristika (Mitchell, Agle and Wood, 1997). Det finns naturligtvis en uppsjö olika situationer när det kan vara ändamålsenligt att studera olika intressenters uttryckta betalningsvilja, t ex vid större stadsutvecklingsprojekt, som en del av en stads hållbarhetsarbete avseende t ex hälsa och välmående i olika stadsdelar, eller för att skapa kunskap om hur skattemedel skall spenderas och offentliga ytor används.
Ett sätt att bedöma värdet av urban grönska utgår ifrån vad intressenter anser sig vilja betala för detta. Foto: Lina Arvidsson
Medvetandegörande och kapacitetsbyggande är viktiga första steg
Ovanstående summariska beskrivning av utmaningar och angreppssätt för att göra ekonomiska värderingar av grönytor kan sägas rama in huvuddragen i en framtida forskningsagenda. Som framgått finns det betydande svårigheter att genomföra ekonomiska värderingar och det finns stora kunskapsluckor avseende hur man bör hantera frågan. Trots det torde djupare kunskap om hur urban grönska skall värderas ekonomiskt, i vilka situationer detta skall göras och med vilka syften vara av betydande intresse hos olika beslutsfattare i privat såväl som offentlig sektor. En utgångspunkt för en sådan djupare förståelse är bättre kunskap om de planeringsprocesser, beslutskriterier och kalkylpraktiker som präglar dagens beslut avseende urbana grönytor och utifrån detta skapa kunskap om hur, när och varför en ekonomisk värdering kan stärka den urbana grönskans ställning.
I en tid som allt mer präglas av ekonomisk argumentation och finansiella perspektiv förefaller det rimligt att även detta område ges en kunskapsbaserad och mer medveten hantering för att säkerställa att grönskan blir en viktig del i en hållbar stadsutveckling och denna korta genomgång har visat att dagens situation inte på långa vägar möter de krav som bör ställas.
För att mildra denna brist fordras inte bara en betydande forskningsinsats utan även en parallell utveckling av framförallt lokalt strukturkapital för att hantera de krav som bör ställas på denna framväxande praktik.
Text: Anders Sandoff, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet
Ladda ner texten som pdf här:
Förutsättningar för ekonomisk värdering av urban grönska
Läs en sammanfattning av texten här:
Argument för grönare städer
Referenser
Barton, D. et al. (2015) Economic valuation of ecosystem services for policy. A pilot study on green infrastructure in Oslo, 77 S. doi: 10.13140/RG.2.1.2758.0889.
Brander, L. M. and Koetse, M. J. (2011) ‘The value of urban open space: Meta-analyses of contingent valuation and hedonic pricing results’, Journal of Environmental Management. Elsevier Ltd, 92(10), pp. 2763–2773. doi: 10.1016/j.jenvman.2011.06.019.
Carson, R. T. (2012) ‘Contingent valuation: A practical alternative when prices aren’t available’, Journal of Economic Perspectives, 26(4), pp. 27–42. doi: 10.1257/jep.26.4.27.
Centrum för biologisk mångfald (2014) Sly – en outnyttjad energiresurs.
Chen, S. (2019) ‘Ecosystem Services and Monetary Benefits of Three Public Green Spaces in Guangzhou, China for Better Planning of Urban Green Infrastructure’, (February). Available at: https://edepot.wur.nl/524781.
Chintantya, D. and Maryono, M. (2018) ‘Comparing Value of Urban Green Space Using Contingent Valuation and Travel Cost Methods’, E3S Web of Conferences, 31, pp. 1–4. doi: 10.1051/e3sconf/20183107008.
Choumert, J. and Salanié, J. (2008) ‘Provision of urban green spaces: Some insights from economics’, Landscape Research, 33(3), pp. 331–345. doi: 10.1080/01426390802045996.
Council, C. on A. and V. the S. of A. and R. T. E. W. S. and T. B. D. on E. and L. S. N. R. (2005) Valuing ecosystem services: Toward better environmental decision-making, Valuing Ecosystem Services: Toward Better Environmental Decision-Making. doi: 10.17226/11139.
Davies, C. (E. d. . (2011) ‘No Title’, in Davies, C. (ed.) TREES CONNECTING PEOPLE IN ACTION TOGETHER “Developing guidelines for decision and policy makers: trees and forests for healthy cities”. Glasgow, United Kingdom, p. 65. Available at: https://www.fao.org/3/i4206e/i4206e.pdf.
DEFRA (2007) ‘An introductory guide to valuing ecosystem services’. Available at: http://www.defra.gov.uk/environment/policy/natural-environ/documents/eco-valuing.pdf.
Diamond, P. A. and Hausman, J. A. (2018) ‘Contingent valuation: Is some number better than no number?’, The Stated Preference Approach to Environmental Valuation: Volume III: Applications: Benefit-Cost Analysis and Natural Resource Damage Assessment, 8(4), pp. 523–542. doi: 10.1257/jep.8.4.45.
Fuller, R. A. and Gaston, K. J. (2009) ‘The scaling of green space coverage in European cities’, Biology Letters, 5(3), pp. 352–355. doi: 10.1098/rsbl.2009.0010.
Gelo, D. and Turpie, J. (2021) ‘Bayesian analysis of demand for urban green space: A contingent valuation of developing a new urban park’, Land Use Policy. Elsevier Ltd, 109(June), p. 105623. doi: 10.1016/j.landusepol.2021.105623.
Haugen, K. and Cavenius, H. (2020) Social Return on Investment (SROI) inom stadsplanering och byggd miljö: Forskningsöversikt inom projektet SIGURD. doi: 10.23699/wc8z-2g70.
Hirabayashi, S. (2021) ‘Technical specifications of urban forests for air purification: A case study in Tokyo, Japan’, Trees, Forests and People. Elsevier B.V., 4(December 2020), p. 100078. doi: 10.1016/j.tfp.2021.100078.
Kruize, H. et al. (2019) ‘Urban Green Space: Creating a Triple Win for Environmental Sustainability, Health, and Health Equity through Behavior Change’, International journal of environmental research and public health. MDPI, 16(22), p. 4403. doi: 10.3390/ijerph16224403.
Mazzotta, M. J. and King, D. M. (2000) Damage Cost Avoided, Replacement Cost, and Substitute Cost Methods.
Millward, A. A. and Sabir, S. (2011) ‘Benefits of a forested urban park: What is the value of Allan Gardens to the city of Toronto, Canada?’, Landscape and Urban Planning. Elsevier B.V., 100(3), pp. 177–188. doi: 10.1016/j.landurbplan.2010.11.013.
Mitchell, R. K., Agle, B. R. and Wood, D. J. (1997) ‘Toward a theory of stakeholder identification and salience: Defining the principle of who and what really counts’, Academy of Management Review, 22(4), pp. 853–886. doi: 10.5465/AMR.1997.9711022105.
Natural Capital Team (2019) No Title, Urban green spaces raise nearby house prices by an average of £2,500. Available at: https://www.ons.gov.uk/economy/environmentalaccounts/articles/urbangreenspacesraisenearbyhousepricesbyanaverageof2500/2019-10-14.
Palliwoda, J. and Priess, J. A. (2021) ‘What do people value in urban green? Linking characteristics of urban green spaces to users’ perceptions of nature benefits, disturbances, and disservices’, Ecology and Society. The Resilience Alliance, 26(1). doi: 10.5751/ES-12204-260128.
Perino, G. et al. (2014) ‘The Value of Urban Green Space in Britain: A Methodological Framework for Spatially Referenced Benefit Transfer’, Environmental and Resource Economics, 57(2), pp. 251–272. doi: 10.1007/s10640-013-9665-8.
Silvennoinen, S. et al. (2017) ‘Monetary value of urban green space as an ecosystem service provider: A case study of urban runoff management in Finland’, Ecosystem Services, 28, pp. 17–27. doi: 10.1016/j.ecoser.2017.09.013.
Sjöström, M. (2007) ‘Monetär värdering av biologisk mångfald. En sammanställning av metoder och erfarenheter’, (14).
Swanwick, C., Dunnett, N. and Woolley, H. (2003) ‘Nature, role and value of green space in towns and cities: An overview’, Built Environment, 29(2), pp. 94–106. doi: 10.2148/benv.29.2.94.54467.
Tyrväinen, L. and Väänänen, H. (1998) ‘The economic value of urban forest amenities: An application of the contingent valuation method’, Landscape and Urban Planning, 43(1–3), pp. 105–118. doi: 10.1016/S0169-2046(98)00103-0.
United Nations (2016) ‘Final list of proposed SDG’, Report of the Inter-Agency and Expert Group on Sustainable Development Goal Indicators, p. Annex IV.
Vardakoulias, O. (2013) ‘Social CBA and SROI’, Economics As If People and Planet Mattered, 4(1055254), p. 4. Available at: http://www.nefconsulting.com/wp-content/uploads/2014/10/Briefing-on-SROI-and-CBA.pdf.
Följ oss gärna
